just a lot

I'm a dreamer

oförskämd och ärlig

I ren protest till att jag är hemma har jag därför inte packat upp min resväska än. Jag har vräkt upp allting och nu vräkt tillbaka allting i den. Jag vill inte alls vara hemma. Och jag har en liten liten aning om att folk runtomkring mig börjar bli irriterade på att jag eltar att det är tråkigt att vara hemma. Jag kan ju inte ljuga men jag måste ha förståelse för att andra inte förstår. så förlåt mig männiksor som får stå ut med mitt tjat om att sverige är tråkigt. Sen blir jag ännu mer irriterad på folk som säger att dom förstår fast jag vet att det bara går in och ut i huvet på dem. Jag blir galen! Men det löser sig, allt har sin tid.

Hemma

Pernilla.

Hillevi.

Tove

Evelina.

Nu är jag hemma, och det käns inte riktigt helt okej. Jag har varit med om massor och här hemma har tiden stått still, i princip, enligt mig. Det käns jättekonstigt att se tomma ytor och tänker att där kan det bo massor av människor, eller att prata svenska i affärer. Och att alla människor är vita och att bussarna är tomma.

Jag har lärt mig välldigt mycket och har helt andra värderingar till saker jag inte hade innan, jag har insett vad som är viktigt och vad man inte skall lägga energi och tid på. Och mycket mycket andra saker om mig själv bla. Och det käns jättebra. verkligen jättebra.

Men, jag längtar tillbaka mycket mycket mycket MYCKET! Det är inte okej att vara hemma i Sverige igen, det var mycket jag inte var klar med, så jag måste åka tillbaka någon dag helt enkelt, får trösta mig med det när jag tänker på att jag är hemma.

Det finns mycket specefika saker jag saknar men som helhet saknar jag nog allt. stämmningen och allt möjligt. Kanske inte championer på burk dock.

See you!

Jermane with the lollipop and Ethan in the black and red jacket.

Gavin, Ethan, can't-remember-his-name-just-now, and Shaneeka, grade 3

This is my baby, Shaneeka

Det här är det jobbigaste någonsin! Det var helt fruktansvärt att lämna barnen i dag! När vi kom in för att säga hejdå i treornas klassrum grät både barnen och vi. Aaaah det gör mig galen att vi åker hem och lämnar allt imorgon!!!

Det som är värst är att lämna dem och inte veta vad som kommer att hända dem! Man är så rädd att de skall hamna i samma mönster som nästan alla andra barn hamnar i, dvs gangsters och misshandlar och att de blir våldtagna. Att deras föräldrar skall lämna dem och överge dem eller att de skall dö själva bara för att de lever i sån fruktansvärd misär!

Det är så jobbigt att lämna dem för vi har verkligen sett framsteg i dem hos oss. De plockar inte på uppmärksamheten genom att skrika och gapa och sloss längre. Eller ja, de gör inte det helt tiden, kanske bara ibland. Utan de vet att de får uppmärksamhet utan att behöva fråga efter den. Den skillnaden är underbar. Och att om de är jobbiga fångar vi tag i dem och håller fast dem i knät och tvingar dem måla en bil eller nått för att hålla sig sysselsatta, tillskillnad från andra lärare som i sådan situation hade slitit tag i ungen och drämt till den med våld och trykt ner den på golvet. Hallå, vem vill åka hem till Sverige och lämna barn i en sådan värld på andra sidan jorden? Inte jag iaf.

Ne, det var en ledsen och sorglig dag och morgondagen när vi åker hem kommer att bli värre. Och sen i övermorgon är jag hemma, det käns jättejättekonstigt! Men det blir kul att möta alla på centralen igen! Dessa tre månader har förändrat jättemycket för mig och jag vill inte åka hem. punkt slut.

Jag älskar alla barnen och jag kommer att sakna ihjäl mig!

..hällst vill jag ta med mig alla hem.

Almost home...

Nu var det längesen jag skrev. Två veckor sedan kanske?
Jag har inte haft lust att skriva och berätta och det har jag egentligen inte nu häller. Det jag vet är att jag inte alls vill åka hem och att det käns jättedåligt att lämna allt och alla här nere. Men, samtidigt skall det bli skönt att träffa alla där hemma igen, för jag har saknat er! Något av det värsta med att komma hem är att ingen skall förstå vad vi har varit med om, att det bara kommer att vara en saga för alla som lyssnar. Eller folk som frågar vad vi varit med om och inte lyssnar alls. En annan sak som stör mig är tanken på vad jag kommer att syssla med när jag kommer hem. Vad gör jag för större mening där? Hemma gör man en massa grejer för sig själv men hur mycket gör man för andra, egentligen? Usch, den tanken stör mig verkligen. Jag kommer att känna någon slags rastlös frustration som jag inte alls vill känna. Det kommer att bli svårt att hoppa in i vardagen igen. Spec när det är min syn på saker som har vaknat och inte min omgivnings där hemma.

Det jag vill säga är att ni där hemma skall vara lite mer tacksamma för det ni har. Tänk på någonting ni är tacksamma för. Var tacksam över tak för huvudet, för det är det inte alla som har. Var tacksam över den mat du äter för här, nä jag behöver inte säga mer..
Det låter som sånt man brukar ta upp som exempel över vad man skall vara tacksam över va? Men det är ju så sant! Och om du inte tar in det i ditt huvud utan bara suckar när du läser det så är det något allvarligt fel på dig, eller ja, du har bara inte öppnat dina ögon för den verkligheten du egentligen lever i.


Vet ni hur många som bara bor med sin mamma? Eller som inte äns har några föräldrar utan bor med avlägsna släktingar tillsammans med 15 andra barn? Det är så sällsynt att en pappa finns med i bilden att man reagerar när barnen pratar om sin pappa. Eller hur många av barnen som hamnar snett när de växer upp och adopteras in i gäng som blir deras nya "familj". Vet ni hur många barn som kommer in på Pollsmoor prison och andra fängelser för att de stjäl mat? Nej det vet ni inte så sluta klaga på småsaker och var tacksam till det ni har!! Snälla!

Jag är tacksam. mycket.

Mothers day!

Grattis på sydafrikanska mors dag mamma!

Idag firades mors dag på Kirstenbosh. Vi hade med oss picnic med pastasallad mm. Mycket gott! Jag och Pernilla gav oss, som vanligt, ut på upptäcksfärd. Vad vi gjorde, skall vi inte prata om här, eller ja, vi kan inte ta upp det här. (vi, jag och pernilla då, bor i samma rum och är så umgängesskadade man kan bli av varandra, därför måste vi gå klädda likadant, ett helt normalt beteende.)

På upptäcksfärd / promenad / vi-är-helt-vilse, färd. Vilket jag och Pernilla brukar vara på, nästan överallt, nu även i Kirstenbosh. Men det gör ju ingenting när man är i Sydafrikas största nationalpark. Nu när det är vinter så blommar allting och gräset är grönt igen. Jag stortrivs i denna stad och det kommer bli jobbigt att åka hem om nästan 2 veckor! Men endå skönt, jag är rätt trött på ris, riven ost på mackan, rostat bröd till frukost, chutney, vinäger, burk-majs, burk-champ, popcorn med tomatsmak, popcorn med smak överhuvudtaget, friterad fisk, kyckling, long-life mjölk. Detta kära människor placeras i min mage nästan varje dag. Förutom popcornen då, barnen på skolan delar med sig av dem och man kan verkligen inte tacka nej när man vet att de knappt har råd att köpa dem. Mat jag skall äta när jag kommer hem är pannkakor! Mamma, jag önskar mig pannkakor på kvällen den 27 maj! Jag saknar att äta couscous! det är tydligen inte någonting man äter här i stora mängder. Här äter man ris, och ris. Och ibland potatis. Men skall inte klaga, jag är glad att jag får mat överhuvudtaget.

I just love being in Cape Town

-Hay OwRju?
-I'm fin'ju?
-fin' tenkju!

Vi är dialektskadade. Min engelska pratas med en tuch of Heidevelt.

Sum up

Mina vänner ansiktsmålade sig på Shanis school craft market. Jag bestämde mig för att inte följa strömmen.

Jag och Samuel på Come & Play i fredags

Jag och Jenny efter en dag med grade 3, vi är helt slut!

Grade 3 och sina katter!

Nu skall vi göra oss i ordning för att åka och fira mothers day i Kirstenbosh med picnic! Så jag och Pernilla gick upp tidigt för att fixa i ordning maten till oss volontärer. Det skall bli mysigt, det har blivit varmt igen. underbart!